Superstolt matte

Nikita vill vid hundmöten väldigt gärna fram och hälsa. Hon drar och blir okontaktbar om man kommer för nära. Håller man däremot ett visst avstånd så brukar det gå att hålla henne fokuserad på mig genom att prata med henne, ge henne godis och köra lite sitt, ligg, snurra osv. Jag försöker alltid hålla ett sånt avstånd att hon inte tappar fokus på mig men hamnar man av någon anledning för nära mötande hund är det inte ens någon idé att försöka få kontakt med henne utan bara att vänta tills de passerat eller ”dra” henne med sig.

Idag skulle vi svänga ner i en backe från en liten väg vi kom gåendes på. Åt andra hållet, några meter upp i backen stod två personer med varsin hund. Jag lyckades hålla Nikkis uppmärksamhet tills en av hundarna kom framrusandes mot henne. Den stannar några cm framför henne och vill leka. Ägaren som sprang efter tog tag i kopplet, bad om ursäkt och gick tillbaka till de andra. De stod kvar och pratade, ca 6-8 meter ifrån oss. Nikki ville förstås springa efter hunden som börjat busa med den andra hunden och jag försökte inte ens att ta kontakt med henne då jag kunde se att hon var ”blockerad”. Istället satte jag mig ner på huk med henne mellan mina ben i den sk ”ryggsäcken”. Jag kunde känna att hon var helt spänd och gjorde små ”ryck” åt hundarnas håll. Jag höll vänligt men bestämt om henne och smekte henne på bröstet och till min stora förvåning dröjde det inte alls länge förrän hon började slappna av och la sig ner. Jag satt kvar en stund och prövade röra mig lite för att se om hon tänkte flyga upp eller ligga kvar. Hon låg kvar. Jag sträckte mig efter grisörat jag hade i vagnen, gav det till henne, reste mig upp och sa ”Nu går vi” varpå jag började gå och hon likaså! Snacka om att jag höll på att ta tappa hakan 😉 Hon stannade till en gång, vände blicken åt de andra hundarna, tittade på mig och traskade sedan vidare. Hon bar på det där grisörat hela vägen hem från Vattholma med en matte som svävade på moln av stolthet och lycka.